19:18:00
Det trygga i att vara förutsägbar
Två män i mitt liv är väldigt förutsägbara. Okej tre om vi räknar Zimba. Den första förutsägbara personen är min pappa. När jag var något yngre kom jag på det smarta att faktiskt påpeka det för honom. Det togs av något skum anledning mer som en förolämpning än en komplimang och varje gång han sagt något han brukar säga så förvrider han rösten och säger "Asså du e så förutsägbar pappa!"
Den andra personen är Andreas. Han är läskigt lik pappa. Pappa gillar Andreas väldigt mycket. Kanske säger en del. I alla fall, Andreas är väldigt förutsägbar. Och jag påpekar det ofta med mycket kärlek i rösten. Han hör dock inte kärleken utan har precis som pappa börjat säga "asså du är så förutsägbar"
Det mest förutsägbara är att jag kan räkna med att båda kommer att ha en diskussion med sig själva som går ungefär såhär:
*Säger något förutsägbart*
*Asså du är så förutsägbar*
Om du tänker på det så är det DU som är förutsägbar som jämt påpekar att jag är förutsägbar så vad säger du nu, huh? HUH?? HUUUUHH??
Allt detta utan att jag ens öppnat min mun.
Men jag älskar denna förutsägbarhet. Att känna en person så pass bra att man vet vilken reaktion som kommer. Det är väldigt häftigt. Det är svårare för dem att läsa mig, vet inte om det är för att de inte är uppmärksamma eller för att jag börjar studsa, sjunga och stampa i tid och otid.
Det finns vissa saker jag bara vet kommer sägas eller bli av. För mig är det en enorm trygghet. Allt detta ovan händer. Att Zimba börjar pipa och vill ut i trapphuset klockan fem varje dag (och inte ger upp och kommer till soffan och hämtar mig om jag struntar i honom och när jag reser mig för att t.ex. gå på toa trippar han glatt i förväg för att leda vägen då han tror att jag tänker öppna ytterdörren i -5 grader celsius). Att Theo kommer att kalla mig för bajskorv nästa gång vi ses. You know the usual.
Jag behöver detta. Och ni är bäst.