bokhandlarn.blogg.se

2017-03-19
19:12:00

Would you be able to come to London for an interview?

 Jag fick samtalet tre-fyra dagar efter att jag skickat in ansökan till Action Against Hunger. I början tänkte jag att det gick lite för snabbt. Men en intervju kunde väl inte skada? Jag kan ju alltid tacka nej om det inte känns hundra. 
 
Fast på något sätt visste jag när samtalet kom att jag skulle flytta till London. Hur visste jag det? Hjärnan började sortera vilka böcker som skulle med eller stanna hemma. I min värld är det en ganska tydlig signal på att jag faktiskt har bestämt mig. 
 
Det var mamma som fick mig att inse hur stort det var och att jag ABSOLUT måste åka på intervjun. Under samtalet kom jag på att okej, vad är svårt för mig? Tidsplanering. Får jag bestämma flyger jag två dagar innan och sitter på deras kontor och väntar tills intervjun börjar. Hur löser jag det? Andreas! Jag ringde och frågade honom och han gick med på att följa med och i princip planera allt! Tips från coachen: London är ett relativt lätt resmål att få med sig någon till. Till skillnad från New York, Hanoi eller Babati. Det säger jag av erfarenhet. 
 
 
Bild 1: Väntar på min intervju i Greenwich. Bild 2: Andreas utanför en telefonkiosk, för why not. Bild 3: Vår väg mot Victoria station där byggnaden vrider sig rätt coolt. 
 
Så vi åkte dit och jag stod utanför Action Against Hungers dörr en halvtimme innan intervjun började. Släppte iväg Andreas på äventyr och gick och satte mig. Mötte de som intervjuade mig, och som jag nu arbetar för, och allt gick bara så bra. Kände att jag svarade på varje fråga med relevanta och ärliga svar och visade både min kunskap inom ämnet samt min personlighet. Det klickade väldigt bra och jag hade kul. 
 
Efter intervjun gick jag och Andreas runt i Greenwich och jag blev kär i stället. Så mysigt. Massor av bokhandlar och kafeer. Sen åkte vi in till kärnan och gick från Oxford street till Victoria station för att ta oss till flygplatsen och flyga hem. Då var jag inte lite trött. Blev alltmer flamsig och när vi gick förbi Buckingham Palace och såg en "palace convenience store" såg jag framför mig hur drottingen springer ut mitt i natten för att köpa mjölk. 
 
Hur som, jag är glad att jag åkte. Det hade gått att skypea men jag behövde det här. Jag har bara väldigt svårt att få det in i min skalle att jag är i freakin' LONDON. 
2017-03-16
19:33:00

Slut på skedar (om ohälsa och energibrist)

Precis som hemma är det rätt svårt för mig att uppdatera mitt liv för nära och kära. Nu när jag är i London känns det dock lite viktigare. Men då kommer vi till problemet. Jag är en Spoonie. Vad är det you might ask? Kolla denna video för en snabb introduktion. Kort innebär det att en person som har någon eller flera kroniska sjukdomar eller neuropsykiatriska/developmental diagnoser, har en energibrist som människor utan dessa helt enkelt inte kan sätta in sig i (de slutar dock inte komma med kommentarer och "råd" men hej, du vet ju bäst...)
 
Skedar representerar en dags energi. Spoonies har bara ett begränsat antal, och saker som normalt inte anses som jobbigt, som att duscha, hämta posten, laga mat, tvätta, resa sig från soffan, är som att bestiga ett berg. Så då har jag duschat. Ätit frukost. Kanske betalat en räkning. Efter det har jag extremt få skedar kvar och när dagen är slut får Andreas passa upp på mig som en bebis för jag klara knappt av att byta om till pyjamas. 
 
Jag har blivit kallad lat. Otroligt mycket. Jag har fått höra hur mina problem kan lösas med yoga, promenader och spenat. Jag gör allt och JA jag blir starkare - MEN INTE PIGGARE. Ett yogapass gör mig glad, gör mig stark, men samtidigt blir jag av med två skedar och är i princip oförmögen att göra något annat sen. En anledning till mitt höga chokladintag beror på denna energibrist, kroppen försöker desperat få i sig socker så att den orkar. 
 
Detta har hjälpt lite av min ADHD-diagnos och min medicin. Den förhöjer energin. Men jag har dock inte löst HUR jag bäst tar medicinen. Jag väntar på min KBT-behandling för ADHD men åkte till London istället och får därför vänta ett halvår till. Med det vill jag säga att jag har otroligt svårt att sätta mig ner och blogga. Det är inte "att bara sätta sig". Hade det vart det hade jag gjort det. Idag var jag ledig från jobbet. Det tog mig två timmar att försöka få ut mig i det fina vädret, åka till Lewisham shoppingcenter och köpa en vårjacka (hade gjort det tidigare men idag var första dagen med en sked till det). Men var så trött av mitt beslut att jag köpte en massa böcker. Ångrar det inte men min hjärna slog helt av i att tänka "kanske ska vänta lite till lönen". Nope. Jag tog mig ut. Böcker. 
 
Igår hade jag jobbat tre dagar på raken. När jag åkte hem och handlade började jag vingla. Jag gör det ofta när jag jobbat flera dagar på raken. Jag kände att jag var nära att svimma av utmattning. Och jag har bara suttit på ett kontor. Med andra människor. 
 
Jag är dålig på att svara på sms. Mejl ännu värre. Jag är dålig på att träffa familj. Jag får ångest av After Work. Friday fun time är inte fun får me. Och jag hoppas ni förstår hur jobbigt detta är för mig att skriva och att jag har tårar i ögonen av att behöva uppleva alla dessa minnen av total orkeslöshet som oftast kastas bort som lathet (vad tror ni dessa ord gör för min självbild?). 
 
Det finns så mycket jag vill skriva och berätta om när det gäller min tid i London. Jag har det bra och älskar mitt jobb på Action Against Hunger. Men jag behöver få låta det ta den tid det tar. Kanske kommer jag hyperfokusera och fixa fram flera inlägg åt gången så att jag har en hel bunt att välja mellan. Men jag kan aldrig veta när hyperfokuset sätter in. Och vad som inte kommer kunna göras istället. 
 
Jag behöver få dela med mig av detta och vill att ni ska veta att jag tänker på er, men min energi strunar i om det är jul, någons födelsedag eller After work. Är den slut är den slut och det går inte att förhandla. Tills jag får hjälp that is. Spoon (haha istället för soon... okej jag behöver sova)
2016-04-25
12:18:00

klassisk Emilie del 2

Okej så en tanke slår mig och jag måste fråga Camilla.
 
Jag: alltså mina leggings är trasiga och jag kommer inte ta med dem till Sverige. Frågan är då om jag ska slänga dem i HaNoi eller ho Chi Minh city. Vad tycker du?
 
Camilla: jo men ta med dem till Ho Chi Minh city
 
Jag:  Jag kan ju komma att behöva dem men vill göra mig av med så mycket vikt som möjligt. 
 
Camilla: okej men om jag säger såhär; hur mycket skillnad tror du att ett par leggings gör viktmässigt?
 
Meanwhile ligger cirka åtta böcker i min väska som jag inte ens funderat på om jag ska göra mig av med.