bokhandlarn.blogg.se

2017-05-12
10:42:00

Random gånger 3

Jag trodde malen och jag kunde samexistera när hen satt på min vägg. Nu letar den sig ständigt in i garderoben till mina kläder. Vad jag en gör för att ta ut den ur mitt rum så kommer den tillbaka. Det känns personligt. 
 
Drömmar (såna på natten. Not the same. Believe me)
Jag har så länge jag kunnat minnas haft återkommande drömmar. När jag var yngre försökte jag få klar hästen för en lektion men det gick liksom aldrig och de andra red iväg utan mig. När jag tog körkort drömmer jag att jag sitter i en bil som går ca 8 km/h och försöker bromsa. Det går inte och foten gör ont så mycket jag trycker. När jag sockerpausar drömmer jag att jag äter en massa choklad och chips och sen kommer på att "shit, jag har ju paus!" Men den allra konstigaste måste nog vara att jag de senaster två åren har börjat drömma att jag är tillbaka på gymnasiet och har missat ALLA spanskalektioner sedan terminen började. Jag får panik och undrar om jag ska våga mig in i klassrummet eller om jag ska rymma från skolan. 
 
Konsten att vara kvinna (eller är det bara vita som har ett kön?)
Av någon anledning tog det mig många år innan jag bestämde mig för att läsa Moran's bok. Jag gav upp den. Boken kanske skulle hetat "Konsten att vara Caitlin Moran" för det vi fick var djupt diskriminerande och trångsynt för att sätta alla "kvinnor" i samma grupp. Du förstår, vi kvinnor, som det finns EN konst till att vara, är alla CIS. Vi är alla ENDAST kvinnor och inte ickebinära eller födda som män eller intersex. Vi är alla heterosexuella. Vi är alla utan funktionshinder eller neurotypiska. Vi är alla medelklass. och vi är alla VITA. Vad som dock är problemet är fat shaming. Absolut, jag håller med till 100%, men du kan inte lägga ut hur det är problematiskt och sen komma med transfobiska och rasistiska kommentarer. Det finns de inom White Feminism som påstår att vi inte ska vara intersektionella för det handlar om jämställdhet mellan KÖNEN. Okej, så bara vita, hetero, cis, medelklass, utan funktionshinder eller neurotypiska har kön då eller? Intersektionell analys tar in beräkningar som rasism, funkofobi (abelism), trans/bi/homo/etc.fobi, klass, body shaming och ja, allt däremellan. Jag vill inte associera min feminism med detta skit att min verklighet som vit kvinna är det enda förtrycket. Alla kvinnor har inte livmoder. Alla kvinnor har inte vulvor. Alla kvinnor får inte mens. Vissa kvinnor har snopp. DEAL WITH IT. Vissa kvinnor har hijabs. DEAL WITH IT. Vissa vill inte kallas kvinnor och det ska respekteras. DEAL WITH IT. Vissa kvinnor utsätts lika mycket för rasism som sexism. Vissa kvinnor har funktionshinder. Vissa kvinnor är feta. BARA DEAL, OK?? Skulle roligt och nytänkande vara att Caitlyn Moran säger C*nt åttioelva gånger i det första kapitlen av sin bok. Eller "låt oss prata om mens", för det har ingen annan gjort eller... Nej blir bara så trött. 
 
Är ni nyfikna på lite intersektionell feminism har jag ett helt bibliotek av awesome people. Kan dela med mig lite nu:
Bok: Bad Feminist av Roxane Gay
Podcast: Another round, Bad fat broads, Unscrewed, See something, Say something
Youtube: Annie Elainey, Kat Blaque, RebelwheelsNYC
 
Glasögon är frihet, inte bojor
Jag läste nyss ut boken Lyrics Alley av Leila Abulela som utspelar sig i 50-talets Sudan och Egypten. Det handlar om en rik familj som... kan inte spoila alltså det som händer i början var en sån TWIST! Så bra. I alla fall, en subplot var att en av döttrarna behöver glasögon för att hon läser så mycket att hennes syn blivit dålig. Hennes pappa vill dock inte för endast män har glasögon. I alla fall, resten av familjen är på hennes sida och hennes kusiner och farbror fixar ett par till henne. Hon kan nu läsa så mycket hon vill och studera. Märk hur jag inte kommenterade om hon var nördig eller opopulär. Glasögonen användes i ett syfte: hon behövde dem för att se. Jag kan inte minnas att jag läst något sådant sedan Harry Potter.
 
Många tycker nu att glasögon är häftgt och trendigt och snyggt. Men jag har haft dem sedan jag var åtta och ni kan inte lura mig med att det alltid varit så. För övrigt måste saker vara trendiga för att tas på allvar? Ska rullstolar bli inne så att samhället blir mer anpassat? Eller nej förlåt, det kommer alltid att vara inne för de som inte behöver trenden men de som gör det kommer aldrig tas på allvar. I alla fall, glasögon är till för att se - inte för att användas som ett verktyg till att beskriva någon som opopulär eller nördig eller hipster. Det är en magisk uppfinning som gör det möjligt att se saker som annars inte skulle kunna bli sedda. DEAL WITH IT. 
2017-04-16
14:53:21

Fem-gänget kör glutenfritt och lär ut om Brexit

När jag är ledig brukar jag gå till Greenwich. Börjar dock bli lite överbefolkat då det är ett väldigt mysigt ställe att hänga på när det är soligt. Och nu är det någon festival där. Jag har tänkt ganska dumma tankar som jag ofta tänker när folksamlingar bestämmer sig för att sega, ta all plats och helt enkelt inte fattar att man inte kan ta upp en hel väg utan att släppa förbi folk. 
 
Gick till posten för att posta lite brev och vykort och gick sedan till Waterstones för att kolla böcker och fika på deras café. Burkar ta en scone och en kanna te. Så mysigt, har ett klippkort på teét nu. 
 
Det har blivit en del böcker sedan jag kom hit. Det är det bästa med ensamheten tycker jag. Jag kan gå in i bokhandlar i flera timmar och bara vända och vrida utan att känna stress för att det känns som att personen jag är med vill göra något annat. Jag har också ett mysigt Public Library några minuter från där jag bor. 
 
När jag kom hit för en intervju blev det ganska tydligt hur humorn ter sig i detta land. Så gott som varenda tidningsrubrik är en ordvits och det har släppts en fortsättning på Fem-gänget av Enid Blyton (skriven av Bruno Vincent) som tar upp viktiga ämnen såsom att prova glutenfritt, sluta dricka alkohol, eller när de glömde Mors dag. Jag vet inte varför men har en stark känsla av att någon av dessa böcker kommer ligga i min resväska hem. They speak to me on a personal level. 
 
2017-04-08
19:18:00

Det trygga i att vara förutsägbar

Två män i mitt liv är väldigt förutsägbara. Okej tre om vi räknar Zimba. Den första förutsägbara personen är min pappa. När jag var något yngre kom jag på det smarta att faktiskt påpeka det för honom. Det togs av något skum anledning mer som en förolämpning än en komplimang och varje gång han sagt något han brukar säga så förvrider han rösten och säger "Asså du e så förutsägbar pappa!"
 
Den andra personen är Andreas. Han är läskigt lik pappa. Pappa gillar Andreas väldigt mycket. Kanske säger en del. I alla fall, Andreas är väldigt förutsägbar. Och jag påpekar det ofta med mycket kärlek i rösten. Han hör dock inte kärleken utan har precis som pappa börjat säga "asså du är så förutsägbar"
 
Det mest förutsägbara är att jag kan räkna med att båda kommer att ha en diskussion med sig själva som går ungefär såhär:
*Säger något förutsägbart*
*Asså du är så förutsägbar*
Om du tänker på det så är det DU som är förutsägbar som jämt påpekar att jag är förutsägbar så vad säger du nu, huh? HUH?? HUUUUHH??
 
Allt detta utan att jag ens öppnat min mun. 
 
Men jag älskar denna förutsägbarhet. Att känna en person så pass bra att man vet vilken reaktion som kommer. Det är väldigt häftigt. Det är svårare för dem att läsa mig, vet inte om det är för att de inte är uppmärksamma eller för att jag börjar studsa, sjunga och stampa i tid och otid. 
 
Det finns vissa saker jag bara vet kommer sägas eller bli av. För mig är det en enorm trygghet. Allt detta ovan händer. Att Zimba börjar pipa och vill ut i trapphuset klockan fem varje dag (och inte ger upp och kommer till soffan och hämtar mig om jag struntar i honom och när jag reser mig för att t.ex. gå på toa trippar han glatt i förväg för att leda vägen då han tror att jag tänker öppna ytterdörren i -5 grader celsius). Att Theo kommer att kalla mig för bajskorv nästa gång vi ses. You know the usual. 
 
Jag behöver detta. Och ni är bäst.