19:33:00
Slut på skedar (om ohälsa och energibrist)
Precis som hemma är det rätt svårt för mig att uppdatera mitt liv för nära och kära. Nu när jag är i London känns det dock lite viktigare. Men då kommer vi till problemet. Jag är en Spoonie. Vad är det you might ask? Kolla denna video för en snabb introduktion. Kort innebär det att en person som har någon eller flera kroniska sjukdomar eller neuropsykiatriska/developmental diagnoser, har en energibrist som människor utan dessa helt enkelt inte kan sätta in sig i (de slutar dock inte komma med kommentarer och "råd" men hej, du vet ju bäst...)
Skedar representerar en dags energi. Spoonies har bara ett begränsat antal, och saker som normalt inte anses som jobbigt, som att duscha, hämta posten, laga mat, tvätta, resa sig från soffan, är som att bestiga ett berg. Så då har jag duschat. Ätit frukost. Kanske betalat en räkning. Efter det har jag extremt få skedar kvar och när dagen är slut får Andreas passa upp på mig som en bebis för jag klara knappt av att byta om till pyjamas.
Jag har blivit kallad lat. Otroligt mycket. Jag har fått höra hur mina problem kan lösas med yoga, promenader och spenat. Jag gör allt och JA jag blir starkare - MEN INTE PIGGARE. Ett yogapass gör mig glad, gör mig stark, men samtidigt blir jag av med två skedar och är i princip oförmögen att göra något annat sen. En anledning till mitt höga chokladintag beror på denna energibrist, kroppen försöker desperat få i sig socker så att den orkar.
Detta har hjälpt lite av min ADHD-diagnos och min medicin. Den förhöjer energin. Men jag har dock inte löst HUR jag bäst tar medicinen. Jag väntar på min KBT-behandling för ADHD men åkte till London istället och får därför vänta ett halvår till. Med det vill jag säga att jag har otroligt svårt att sätta mig ner och blogga. Det är inte "att bara sätta sig". Hade det vart det hade jag gjort det. Idag var jag ledig från jobbet. Det tog mig två timmar att försöka få ut mig i det fina vädret, åka till Lewisham shoppingcenter och köpa en vårjacka (hade gjort det tidigare men idag var första dagen med en sked till det). Men var så trött av mitt beslut att jag köpte en massa böcker. Ångrar det inte men min hjärna slog helt av i att tänka "kanske ska vänta lite till lönen". Nope. Jag tog mig ut. Böcker.
Igår hade jag jobbat tre dagar på raken. När jag åkte hem och handlade började jag vingla. Jag gör det ofta när jag jobbat flera dagar på raken. Jag kände att jag var nära att svimma av utmattning. Och jag har bara suttit på ett kontor. Med andra människor.
Jag är dålig på att svara på sms. Mejl ännu värre. Jag är dålig på att träffa familj. Jag får ångest av After Work. Friday fun time är inte fun får me. Och jag hoppas ni förstår hur jobbigt detta är för mig att skriva och att jag har tårar i ögonen av att behöva uppleva alla dessa minnen av total orkeslöshet som oftast kastas bort som lathet (vad tror ni dessa ord gör för min självbild?).
Det finns så mycket jag vill skriva och berätta om när det gäller min tid i London. Jag har det bra och älskar mitt jobb på Action Against Hunger. Men jag behöver få låta det ta den tid det tar. Kanske kommer jag hyperfokusera och fixa fram flera inlägg åt gången så att jag har en hel bunt att välja mellan. Men jag kan aldrig veta när hyperfokuset sätter in. Och vad som inte kommer kunna göras istället.
Jag behöver få dela med mig av detta och vill att ni ska veta att jag tänker på er, men min energi strunar i om det är jul, någons födelsedag eller After work. Är den slut är den slut och det går inte att förhandla. Tills jag får hjälp that is. Spoon (haha istället för soon... okej jag behöver sova)