bokhandlarn.blogg.se

2016-04-02
13:35:00

Att leva (och resa) med trichotillomani

Pincetten - min bästa vän, min värsta fiende
 
 Det här blir rätt svårt att skriva. Men jag har bestämt mig för att vara öppen. Vi får se hur det går. 
 
I flera år nu har jag gjort det. Det tidigaste jag minns är lektionerna på Long Island University. Jag minns att det inte var där jag började men jag minns inte hur långt innan jag har hållit på. 
 
Jag har trichotillomani - en impulskontrollstörning som innebär att jag rycker bort hårstrån från mig själv (och tyvärr andra...) i tid och otid. Mest i otid. Att göra mig iordning på kvällen och morgonen kan ta upp till en timme. Jag kommer inte ifrån spegeln. När jag är klar hittar jag ett till hårstrå som ska bort. Och ett till. Och ett till. Min hud har så mycket inflammationer och skriker på mig att jag ska sluta. Men det går inte. Jag studerade i USA 2010. Det var 6 år sedan. Jag är trött. 
 
När jag äntligen under början av ADHD-utredningen (nästa inlägg...) vågade säga att jag rycker hår och inte kan sluta så fick jag hjälp. Först fick jag en diagnos. Längre har jag tyvärr inte kommit, för det finns inget botemedel och det blir mycket KBT och mycket experiemt. Men jag fick veta att jag inte är ensam och att det jag gör har ett namn! Jag hade ingen aning!
 
Jag vet att jag har hår på huvudet. Och tjocka ögonbryn. Jag vet inte om vissa kan rycka vartsomhelst men jag kör mest haka. Det känns som att ju mer jag rycker dessto mer dyker det upp. Det är never ending. 
 
Att åka bort i över en månad gör mig nervös. Kommer jag dela badrum med flera som inte kommer låta mig stå i över en timme? Kommer de se min rödflammiga hud precis efter? Har badrummet ens en spegel och bra ljus? Förmodligen inte något av detta. Jag överlevde Tanzania med det här. Men det var tufft. Jag vill ta med mig två pincetter, ifall en försvinner. Fast vad jag mest av allt vill, är att detta ska sluta. Det finns inget glamoröst med det här och känner du igen dig i min berättelse, sök hjälp! Tillsammans kan vi hitta något som funkar om det så är permanent hårbortagning så man slipper se skiten (risken är dock att jag hittar andra ställen... Hmm benen kanske?)
 
Jag tänker inte gå in på vad som orsakat det här, för jag vet inte. Men jag tänker inte vara tyst, och det gör mig så arg att det gått så lång tid innan jag ens fick veta att det jag har har ett namn. Jag kommer skriva om det. För jag vet inte vad som är jobbigast, att ha detta eller försöka dölja att jag har detta. 
 
En sak är dock säkert: Trichotillomani ska INTE stå ivägen för det jag vill göra med mitt liv. Off to Vietnam I go, med mina två pincetter. Vem vet, nästa resa kanske jag bara tar med mig en?