bokhandlarn.blogg.se

2016-04-25
06:29:01

Helgen i Sapa, söndag

Jag har inte så mycket bilder från sista dagen men tänkte ändå skriva lite om vad vi gjorde. Lika bra att få det gjort eftersom Camilla och jag drar vidare mot Ho Chi Minh City på söndag. Har en känsla av att bloggmöjligheterna kommer att begränsas då.
 
Hur som helst, vi vaknade upp supertidigt på vårt homestay för att få skjuts tillbaka till hotellet i Sapa för frukost. 5 timmars vandring. 20 minuter med bil. Life.
 
Vi var hungriga, trötta, illamående och med skavsår. Bara det borde vara ett tecken på att inte bråka med oss fem tjejer. Vi kommer till hotellet och får veta att vi inte kommer ha tid att äta frukost. Okay, what did I just say?? De skyndade sig att göra några greasy äggmackor för oss att äta i bilen. I bilen. Har de aldrig åkt i dessa berg förut??
 
Surt följde vi med vår guide till bilen. Som var parkerad långt uppför backen. Alltså is the universe trying to piss me off? I protest gick jag superlångsamt och tänkte att "well maybe you should have given me time to eat breakfast as promised." Vi sätter oss i bilen och väntar. Och väntar. Och väntar lite till på två personer. Vi kunde ha ätit frukost tre gånger i lugn och ro! Yeah. I'm not gonna let this one go.
 
Vi åkte i tre timmar till en marknad. Eftersom jag inte har några bilder finns inte så mycket att säga.
 
Påväg hem skulle vi stanna i en liten liten by och vrida och vända på varenda sten och fota och kliva in i husen. Så obehagligt, varför ska jag tränga mig på i deras liv? Det var cirka 50 andra turister där och alla gick runt med sina kameror. Jag tog inte en enda bild för jag kände inte riktigt att det här var okej.
 
 Vi blev avsläppta under en bro för att vänta på bussen hem i över en timme. Vi spelade lite kort men sen började jag bli orolig. Hur vet vi att bussen faktiskt kommer? När tänker den dyka upp?
 
Tillslut åker en buss förbi men den stannar inte. Börjar på allvar bli otrolig och trött nu. Efter kanske en kvart kommer en man till oss och säger att bussen står och väntar. Okej så det är bara att börja springa, vilket är i princip omöjligt för mina ben har gått i strejk. Mycket riktigt, bakom den enorma kullen stod bussen.
 
Nu är jag i alla fall hemma igen och det har gått en vecka. Igår kom jag och Camilla hem från Halong Bay, som var väldigt mycket lugnare och med färre överraskningar.
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: