bokhandlarn.blogg.se

 Jag har inte levt med diagnosen speciellt länge, men jag har levt med symptomen i en evighet. 

 

"Kommer du klara det här då?" "Är den här resan en bra idé tycker du?" är några frågor jag fått. Varje gång svarar jag "Jaaaaa det kommer jag, det blir inte bättre av att sitta hemma". Det är egentligen rätt dumma frågor, för hur ska jag veta om jag klarar något utan att ha upplevt det? Och rätt dumt svar, för hur kan jag veta att jag klarar något utan att ha upplevt det? 

 

Två dagar i Hanoi och min hjärna kämpar med att sortera uttryck. Jag klarar det mesta, men en sak förstör i princip allt jag har kämpat med i 25 år att bygga upp: trafik!

 

Jag har svårt att hantera den i Stockholm. Jag hade enorma svårigheter i Arusha (Tanzania) och nu detta. Hanoi tar priset. Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Speciellt idag. Och igår. Kanske inte imorgon. Kanske imorgon. Om allt jag behöver i en månad frammåt kunde finnas på samma sida av vägen som jag bor på, that would be great. Än så länge har allt jag behövt vart på andra sidan gatan.

 

Jag kommer vänja mig. Men jag vet inte hur lång tid det tar. Jag tänker i alla fall inte låtsas vara en sån där "livet är perfekt, allt är topp, jag har absolut inte gjort ett misstag nej då" för det är inte det. Jag har haft minst 17 tankar de här två dagarna om jag begått ett misstag att åka hit. Jag tror svaret är "nej, du upplever bara en kulturkrock och du har svårare än andra att sortera och hantera intryck". 

 

Ett av de ord jag har haft så svårt för i mina år är just "passa på". Passa på att se det ena och upplev det andra. Så länge något är tidsbegränsat så ska man trycka in allt och passa på. Passa på passa på passa på. Jag kanske inte alltid VILL passa på?? Ibland kanske jag vill PASSA PÅ att vila och sortera intryck, ta det lugnt. Sova. Jag äter ingen medicin för min galet spontana och urtrötta hjärna, och jag kommer inte göra det förrän jag kommit hem från Vietnam. 

 

Jag ser det jag ser när jag är här och jag upplever det jag upplever. Kanske prickar jag in varje turistfälle som jag ska "passa på" att se, eller bara några. Jag tror poängen med det hela är att jag provar mitt liv. Ständigt. Mina språkresor, mitt collegeår i NY, Tanzania och nu Vietnman. Jag provar vad jag klarar av att göra. Och för första gången vet jag att jag inte är irrationellt när jag upplever svårheter de andra inte gör på resorna. Jag har ADHD. Och det är okej.